Medeltidens narr

Narr

Hofnarr ist eine Weiterleitung auf diesen Artikel. Zur US-amerikanischen Filmkomödie siehe Der Hofnarr.

Als Narr wird eine männliche Person bezeichnet, welche sich töricht verhält oder sich auf lächerliche Weise irreführen oder täuschen lässt.[1] Die weibliche Entsprechung (auch historisch) ist Närrin. Es gibt daneben den Narren als ein bildliches und literarisches Motiv, das auch eine enge Beziehung zur Fastnacht hat und konkrete visuelle Attribute herausbildete. Darüber hinaus spricht man vom Narren, wenn jemand diesen für ein Publikum spielt, ohne einer zu sein.[2] Diese drei sind sehr unterschiedlich, beeinflussten sich in ihrer Entstehungsgeschichte und Wahrnehmung aber gegenseitig, so dass sie nur schwer voneinander zu trennen sind.

Der Hofnarr dagegen ist eine politische bzw. rechtliche Institution, die einen anderen Ursprung hat, aber von der Idee des Narren nicht unbetroffen blieb.

Es existieren eine Reihe von Bezeichnungen, die teilweise synonym genutzt werden, aber nicht immer deckungsgleich sind: z.&#;B.: Tor, Schalk, Schelm, Gaukler. Das betrifft auch die Begriffsgeschichte in nicht-deutschsprachigen Kulturen.

Etymol

Medeltid – när, var, hur?

Kristendomen införs under talet i Sverige och med den medeltiden. Traditionellt har forskarna satt tidsgränsen för medeltidens början till år  eller 


Medeltiden slutar med de religiösa och politiska förändringar som sker under talet.  Gränsen brukar sättas antingen när Gustav Vasa blev kung år  eller vid reformationsriksdagen i Västerås år  Svensk medeltid är indelad i tre olika tidsperioder: tidigmedeltid, ca , högmedeltid  och senmedeltid Italienska talsförfattare ansåg att medeltiden var den mörka tiden mellan två ljusa perioder i mänsklighetens historia, antiken och renässansen. Det är därför medeltiden ibland kallas för den mörka medeltiden.

Nytt land, ny tro

Kristnandet var avgörande för att Sverige enades. Redan under talet hade kristna missionärer försökt omvända östra Skandinavien till sin tro, men misslyckats. Det dröjde till slutet av talet innan kristendomen fick fäste genom att de första svenska kungarna och stormännen kristnades. Under och talet var främst de högre klasserna intresserade av den nya tron. Staten och kyrkan samarbetade nära och varje ny kung som kröntes skulle välsignas av en ärkebiskop. De första kyrkobyggnaderna var

Medeltida underhållning

 

Människan har i alla tider dragits till underhållning av olika slag. De flesta tycker om att bli underhållna på ett eller annat vis, och somliga älskar att vara de som står för underhållningen. Går man tillbaka i tiden till medeltiden hittar man underhållning även då, men den såg förstås lite annorlunda ut om man jämför med dagens förströelser. Idag kommer en stor del av underhållningen från TV-apparaterna men innan TV:n var uppfunnen roades vi live på ett helt annat sätt.

Några som hade en stor betydelse för underhållningen under medeltiden var den så kallade gycklaren, som vandrade omkring för att spela och underhålla. Även idag kan man finna gycklare som efterliknar de som var aktiva under medeltiden. Bland gycklarna var det vanligt med narrar. En narr var en professionell underhållare, och vid hoven fanns hovnarrar som var anställda för att underhålla sin herre. Hovnarren hade fast anställning.

Det karakteristiska för en hovnarr var bland annat att han (för det var uteslutande män med några få undantag) bar en brokig jacka, åtsittande byxor med olika färger på byxbenen och huvudet var rakat. Huvudet bar en mössa, ofta med tuppkam eller å

Gycklare

Gycklare eller narr (även lekare etc) var under medeltiden en kringvandrande spelman och underhållare. Det äldre begreppet lekare syftar på en underhållningsartist, skådespelare och musiker i största allmänhet.[1] Begreppet liknar det moderna gatuartisteriet.

Gycklare är även en benämning på en nutida underhållningsartist som efterliknar de medeltida gycklarna och för deras traditioner vidare. Dessa gycklare är vanliga på tornerspel och historiska marknader, men verkar också som självständiga artister med separata gyckelspel.

Narr

Med narr menas i allmänhet en burlesk[2] komisk roll i det medeltida folkdramat. I det antika Rom gavs pantomimer, där de agerande var dvärgar och dessa nanni eller moriones blev eftertraktade både på teatern och i privathem. När komedin upphörde vid medeltidens ingång levde de komedierna kvar i Italien som folkkomedier, och blev upphov till Commedia dell'arte-traditionen.[3]

Under medeltiden var narrar vanliga bland marknadsgycklarna, i Tyskland kom narrarna efterhand främst att förknippas med de tyska fastlagsspelen. Under dessa spel förekom narrdomstolar, där man dömde pe

av Elisabet (Nauð) Vanarot

När Moreno utnämner 1 april till psykodramas födelsedag beskriver han också hur de vuxna, den 1 april, under medeltiden byter roll med barnen. Barnen sköter byns angelägenheter och de vuxna leker, vanligtvis förbjudna, lekar.
De flesta traditioner och kulturer verkar ha sina narrar vilket visar att man varit medveten om det som Moreno också upptäckte – nödvändigheten av att ibland vända på världsordningen och gyckla med det allvarliga för att kunna ta in nya perspektiv på sig själv och sin egen livssituation.
Narren kan vara en gudom, ett djur eller en annan form av figur. I nordisk tradition har vi Loke, grekerna har Hermes och Nordamerikas indianer har Coyote.

Nordens narr

I vår nordiska mytologi är det Loke som som axlar narrens roll. Ständigt rubbar han ordningen och ställer till förtret för gudinnor och gudar. För att rädda sig själv lockar han, åt jätten Tjatse, ut Idun i skogen. Utan hennes äpplen åldras gudomarna så Loke får order om att se till att få hem Idun igen. Med list och knep och med fara för sitt eget liv lyckas han föra Idun tillbaka till Asgård. I Loketrätan kommer han oinbjuden till Ägirs gästabud och som den narr han är säger h