Vril
Vril eller masurknöl (även i olika dialekter kallad "tjuk", "knos", "kosa" eller "knose") är en utväxt på träd, där träfibrerna går åt olika håll istället för att gå lodrätt. Denna defekt, som kallas masur, beror troligen på ett genetiskt fel, även om orsaken inte är helt utredd.[1] Masurvirke är mycket eftertraktat, eftersom det anses vackert och dessutom är mycket hårdare än normalt.
Masurknölar är vanligast förekommande hos björke (se masurbjörk).[2]
Ibland kallas vrilar felaktigt för ticka eller valk.
Se även
Källhänvisningar
Externa länkar
saker du kan slöjda
En vril är en utväxt på trädstammen som kan förekomma på de flesta trädslag. Det finns lite olika teorier om varför vrilar uppkommer. En är att det är cellförändringar som orsakar dem. En annan är att de uppstår när bigrenar inte orkar tränga igenom barken och istället rullar runt sig själv som ett tränystan. Varför förändringarna uppstår vet man däremot inte.
Fibrerna följer vrilens form vilket gör att den inte har något sprickbenäget ändträ. Därför erbjuder vrilar ett utmärkt material till skålar och kåsor.
Cellväggarna i vrilen är tjockare än i vanligt rakvuxet trä vilket gör att den blir mycket hård. Virket i en vril är flammigt och ger träet en väldigt speciell lyster. Därför används det används flitigt vid knivtillverkning, det ger både starka och dekorativa skaft. Speciellt björkens vril används ofta som slöjdvirke.
Masur är en genetiskt betingad cellvariation som kan finnas i de flesta olika träslag. Den skapar ett flammigt virke, ofta med ett tydligt mörkare mönster. Masur är genom sin vresighet väldigt lämpligt som skaft till exempelvis knivar och stämjärn, men används även inom möbelindustrin i fanerform. Vanligast är masur i björk, säl
Nu har jag sålt björkvrilar på "postorder" i ett decennium ungefär, så nu kan jag utvärdera det med följande uppdatering (september )
Texten nedan skrev jag för en massa år sedan, men jag tycker att den är aktuell än idag så den får stå kvar.
Någon gång ibland under mina dagar i skogen så kan jag vandra förbi en björkvril, med antingen bössan eller spöet i min hand. Jag har alltid i alla tider sågat ner en sådan när jag har haft chansen (du måste ha fastighetsägarens tillstånd). Inte för att jag är den största kåsslöjdaren i Norrland, men det är en resurs som måste tas tillvara. Människan är ju trots allt en samlare, och ibland känner jag mig som ekorren där jag far runt i skogen.
Mina armar och min ryggsäck räcker inte till för att få med allt jag hittar ur markerna. Det har i alla fall blivit så med åren att en och annan har hört sig för med mig om jag har dylikt på lager, och visst har jag det. I vanliga fall har jag björkvrilar hemma på hyllan, som också oftast är färdigtorkade. En björkvril sågar jag också oftast på det sättet att det finns plats kvar för skaftet till kåsan. Det kan hända att jag även har en sälgvril i lager, men det är mera ovanligt oc
.
.