Multipel skleros: En nytolkad sjukdom
Intensiv forskning har lett till att man idag omvärderat mycket av den tidigare synen på multipel skleros. Det gäller både förloppet och hur sjukdomen ska behandlas. Forskarna vet också mycket mer om risk- och skyddsfaktorer, kunskap som kan användas i preventivt syfte men också för att förstå mer om mekanismerna bakom.
Med en djupare förståelse för de biologiska processer som är involverade vid MS blir det lättare att hitta nya mål för behandling. Det är inte säkert att det är nödvändigt att förstå allt, menar Ingrid Kockum.
– Jag tror att det är många olika saker som har gått fel för att man ska få MS och kanske räcker det om vi kan stoppa en del av dessa för att förhindra att sjukdomen uppstår eller för att bota den, säger hon.
Även om forskarna nu har hittat över genvarianter som påverkar risken för MS så har de inte hittat alla.
– Vi kan nu förklara cirka 30 procent av ärftligheten med dessa dryga genvarianter. Och det beror delvis på att vi inte har hittat alla generna, men det kan också bero på att vi har uppskattat risken fel. Vi har nämligen antagit att varje gen agerar för sig själv och
Hjärnan är mycket dålig på att läka sig själv. Det märks tydligt efter en stroke. Bara minuter efter att en blodpropp eller blödning drabbat hjärnan börjar nervceller dö av syrebrist. De förlorade cellerna kommer sedan aldrig att ersättas. I stället kommer det döda området att förseglas med ett ärr som visserligen lappar ihop skadan, men som inte alls fungerar som normal hjärnvävnad. Oförmågan att återskapa förlorade nervceller gör att en stroke ofta leder till livslånga handikapp.
Mina kolleger och jag har dock funnit att det finns en särskild typ av stödjeceller i hjärnan – astrocyter – som kan aktiveras av en stroke och faktiskt börja tillverka nya nervceller. Upptäckten gjordes på möss, i ett område mitt i hjärnan som heter striatum. Det området används för att kontrollera kroppens rörelser. Vi fann att vi till och med kunde manipulera astrocyterna genetiskt och sätta i gång nybildningen av nervceller i striatum hos friska möss som inte hade någon skada. Vi hoppas nu kunna utnyttja den processen för att göra hjärnan bättre på att bilda nya nervceller även i andra områden. För trots att det finns ytterligare några små platser i hjärnan där liknande cellnybildning sker, ka
Ärr
Ärr (cicatrix) är en typ av vävnad som kan bildas vid läkning. Ärr brukar ofta bildas efter djupa sår i huden, men kan också uppstå i till exempel hjärnans vävnad i samband med vissa demenssjukdomar eller på hjärtmuskeln efter en hjärtinfarkt. Ärr i huden är dock vanligast, och består av tjocka hudlager som bildats efter att originalhud förlorats och sitter kvar hela livet. De mörka streck som kan sitta kvar länge, ibland upp till ett halvår, efter sår eller rispor där hudvävnaden ej klyvts igenom alla lager är således inte ärr, utan snarare en del av läkeprocessen.
Behandling
Somliga ärr kan avlägsnas kirurgiskt med laser, men ärr som går riktigt djupt, till exempel in i muskulatur, kan ej tas bort helt, på grund av att om man går så djupt med laser vid en operation skulle det i sig orsaka ännu ett ärr.
Klåda i djupa ärr behandlas bland annat med antiepileptikumet lamotrigin och fentiazinderivatetalimemazin.
Se även
Fullständig projekttitel
Astrocyter - ny måltavla för CNS plasticitet och regeneration vid stroke, neurotrauma ochALS
Engelsk projekttitel
Astrocytes - a novel target for CNS plasticity and regeneration in stroke, neurotrauma and ALSKort beskrivning av projektet
Astrocyter - ny måltavla för CNS plasticitet och regeneration vid stroke, neurotrauma ochALS
Sammanfattning av projektet
Under människans åldrande och vid sjukdomar och skador som drabbar hjärnan och ryggmärgen, såsom stroke, traumatisk hjärnskada eller Alzheimers sjukdom, förloras celler i hjärna och ryggmärg, vilket resulterar i nedsatta hjärnfunktioner. Vårt mål är att kunna förbättra funktioner som är nedsatta i hjärnan. Vi har funnit att astrocyter är nyckeln för att uppnå regeneration i hjärna och ryggmärg. Astrocyter finns i alla delar av det centrala nervsystemet, dvs i hjärna, ryggmärg och ögats näthinna, och är i antal den dominerande celltypen i en människas hjärna. Ändå är det en celltyp som forskarna vet förhållandevis lite om. Enligt vad vi känner till idag är deras primära funktioner i en frisk individ att hjälpa de celler i centrala nervsystemet som överför information, de så kallade neuronern
.